Tankeställare...igen

På tunnelbanan igår kommer en man in och sätter sig mittemot mig men på andra sidan gången. Vi sitter båda på fönsterplats. Han ursäktar sig flera gånger för att han är alkoholist, tandlös, hemlös och inte vill förstöra någons dag. Han berättar om sin nya jacka men ingen vill prata med honom. När han tar en klunk från sin flaska är de märkbart obekväma bredvid honom och någon låtsas nu sova. Sen går alla i närheten av. Då kommer delar av hans story; Bergsprängare från Kiruna, flyttade hit, blev jobblös och sedan hemlös. 64 år och hemlös i 17 år. Visst hade han mycket att skylla sig själv för men när han väl halkat ner kom han inte upp igen. Sen frågade han om han fick bo hos oss över julen, han var väldigt duktig på städa sa han. Vad säger man då, att vi bor för litet? Eller att vi ska minsann fira jul på Kanarieöarna så vi är inte hemma? Här går jag och tycker synd om mig själv för ditten och datten när man i själva veket har det hur bra som helst egentligen. Vi avslutade vårat samtal och jag gjorde ingenting för att förbättra hans liv i stort, ändå var han så himla glad och tacksam för att jag hade pratat med honom. När jag la mig i går kväll i min varma säng tänkte jag på honom. Tänk vad många ensamma människor det finns.